granQ ser tillbaka.
Jag var runt 13 år när jag spelade ett spel som hette Hind, jag hade inte haft så mycket datorspel kontakt tidigare. Vad jag gillade var att trots man flög en helikopter så verkade det som det var ett helt dynamiskt krig och man kunde se soldater. Tänk om man kunde spela som soldat, pilot och allt samtidigt. Så häftigt det vore, en dag slog jag upp PCGamer och dom sa att spelet jag drömt om i några år var på gång. Jag tankade hem demot första dagen det släpptes på min modem anslutning och började spela. Det var precis vad jag drömt om, känslan var perfekt men stunden för kort och än var bara demot släppt så gick inte köpa hela spelet. Hittade en sida där man kunde ladda hem andras uppdrag och allt eftersom lärde jag mig göra nya uppdrag. Allt var i textformat, inte allt för svårt. Som rules.ini till Red Alert. Att skapa uppdrag var att skapa historier och steget till en hel berättelse var inte långt. Operation Gotland började formas i huvudet, tanken var att Gotland ville bli självständigt och få tillgång till oljan medans Sverige ville annat. Spänningarna blev större och större tills en helikopter med soldater skickades för lite show of force men aldrig hördes av. Operation Gotland skulle börjas. Projektet var lika ambitiöst som det var amatörmässigt, hela gotland skulle göras och Strv 122 hade på hemsidan en bild på Strv121. Jag förstod inte skillnaden men fick ett antal mail om saken. Knöt kontakt med Mattias (aka ugga).. min högra hand. Inga verktyg kom för göra modeller och motivationen att fixa dog ut. Den blommade upp igen, Operation white night skulle den heta.. min tanke var en vinternatt där svenska "riddare" försvarade mot ryssar, klassiskt och fint.. night/knight. Alltid varit svag för dubbeltydigheter som "One night in Paris" men det är en annan historia. Jonas (aka shar/engen) tror jag det var som sa att White night kan tolkas ganska rasistiskt eller hade ankytningar iallafall övergav vi namnet och idéen, igen pågrund av brist på verktyg tror jag. En annan person (Mellis) frågade om han fick använda namnet, en kompis som hade hjälpt mig göra hemsidor och lärt mig lite trix. Så självfallet fick han det även om jag tror jag försökte antyda att namnet kanske inte var det bästa. Operation White Night började med sina addons och skrev en massa om hur bra och stor deras mod skulle bli. Vi väntade spänt. Tillslut började det närma sig mönstring, jag, Jonas och Mattias bestämde oss för att nu är väntans tider nu skall vi göra modeller. Mattias hade lite erfarenhet från gjort någon hemsk bana till Half-life, annars var 3d ungefär likadant som E=Mc² visst kände igen kombinationen men mycket mer var det inte. Installerade milkshape och så började jag en med en Ak 5, Jonas med en Ksp 58 och Mattias med en tgb, livets ironi gjorde det inte bättre än att jag endast sköt med Ak 5 i lumpen, Jonas var ksp 58 skytt och Mattias körde lastbil (dock inte tgb).
Målsättningen var att få ihop en liten skyttegrupp att spela med då vi spelade rätt ofta, fler blev engagerade och ganska snart uppstod ett litet "kallt" krig mellan SFP och OWN. Tyvärr förlorade jag vänskapen med Mellis och Bedlam tror jag tyckte så illa om mig att det är tur vi inte träffades. Det trevliga var att motivationen att göra det bättre triggades på vår sida. Precis som det strömmar avhoppare från Nordkorea när styret pratar om framgångar som aldrig kommer så fick vi även in Thomas från OWN. Det diskuterades om lägga ihop SFP och OWS men båda sidor var för stolta för låta sitt namn gå under och släppa kontrollen. SFP växte till sin storhetstid och ett tag var det över 10 personer som var aktiva samtidigt, många fler har dock genom åren bidragit. Antagligen över 100 som hjälpt med enstaka modeller, arbete till ta ett foto av en militärcykel dom har stående någonstans. Kärnan var ett fåtal men Jonas, Mattias, Thomas och jag lade vår själ i SFP. Efter den första amatörmässiga releasen kom några där våra färdigheter drevs upp. I och med SFP 3 hade vi lagt en grund på vad vi kunde. Den hade relativt avancerade effekter för när man blev skadad, ett stort antal soldater och vapen med flera fordon. I det stora hela hade Mattias gjort fordonen, Thomas våran kod och Jonas vapen & soldater. Uppdelningen mellan olika konkreta områden var inte det enda, ganska tydligt blev det klart att Jonas var den store perfektionisten där allt skulle vara perfekt och samma nivå. En helt ohållbar linje med tanke på hur stort vårat projekt skulle växa och det ledde till att saker som varit klara fick göras om när kvaliteten höjdes på andra områden. Jonas slipade och pillade på i all oändlighet. Mattias var gruppens stora "producer" för använda engelska ord. Han spottade ur sig modeller snabbare än någon jag sett, visst kvaliteten var inte så hög som hos Jonas men tempot var otroligt. När Mattias var klar med något saknades massor, och när Jonas var klar med något vägrade han gå med på det var klart. Thomas var vår tysta kod guru, egentligen inte så tyst som alla vet men han sköte sin del utmärkt, bättre än någon annan förstod sig på och utan behöva direkt samverka. Enda problemet var när jag och Thomas började diskutera då vi båda två hade exakt lika mycket rätt och den andra var precis lika mycket idiot. När vi inte argumenterade skapade jag kod med visioner och Thomas såg till så det faktiskt fungerade, samt styrde upp koden så den blev lättare, effektivare och snyggare. Ofta blidade Thomas och Jonas en enad front när vi var tvunga att ta beslut, två stockholmare. Lyckligtvis kunde allt för dumma Stockholms beslut stoppas genom Sydsvenska alliansen, Jag och Mattias la våra röster. 2 mot 2. Design frågor kunde väcka rätt starka känslor vilket egentligen var rätt meningslösa. Skulle ett pansarskott räcka för slå ut en BMP-1. Rent taktiskt krävdes sex, tekniskt borde ett räcka och spelmässigt kanske 2. Nu kanske ni känner att jag hoppat över min roll, men det var stor del detta som var min roll. Jag försökte aldrig hävda att jag var ledare men om man ser vilken roll jag körde så framgår det. Rollen som vän alternativt ledare blev flytande men jag skötte gruppens kontakter med andra grupper, fixade hemsidan. Skrev ihop rapporter på olika sätt för få överblick, lyssnade på vad alla gjorde och vidarbefodrade det till berörda. Flyttade projekt från folk som kände sig tyngda av SFP bördan till folk som var lite understimulerade. Under ledarskapskurser på komvux och högskolan (värnpliktens ledarskaps utbildning hade så låg lägsta nivå att inte fick ut något) så har jag flera gånger känt "oj, var det sånt jag gjorde" vilket är riktigt kul. Största bedriften som jag tillskriver mig är dock att jag lyckades hålla ihop två stockholmare och en skåning. Något som skall nämnas är också allt stöd vi fick från folk som inte var svenskar eller utan koppling till Sverige. En del skänkte modeller som dom gjort i andan som dom flesta delade. Att man delar med sig, vi lånade ut våra modeller till andra moddar i samma andra. Ett särskillt tack till Dennis dock som jobbar direkt åt oss och gjorde en av våra mest professionella modeller, Viggen. Det speciella är att han är från Nederländerna och var endast en virtuell vän.
Vi blev även kontaktade av Markstridskolan som hade valt använda Operation Flashpoint för öva soldater och jag blev inbjuden komma upp. Lite fjäskade som inte visade sig så svårt så fick även Mattias och Jonas komma med, vilket visade sig var tur för mig. Första gången jag fick träffa de och redan skrivit om det så för den som vill läsa mer så finns det. Arbetet skedde ganska amatörmässigt med folk skickade sin data till mig och jag hade allt, helt utan backup så klart och minns en gång när jag avinstallerade lite program som plockade bort mappen med SFP. Jag i princip skakade och kände mig som någon som byggt en skala 1:1 modell av globen med tandpetare och välter ihop allt precis när han skall ta ett foto. Det löste sig tillslut och skadan blev inte så stor som först trott men det var "värsta" upplevelsen för mig under hela tiden.
SFP4 skulle släppas, deadlines sattes. Bilder las ut och folk var spända men nödbromsens dog från Stockholms fronten, kvaliteten var för låg, vi skulle kunna göra mer. Deadline sattes igen och så fortsatte det. Vi utsågs av till "årets vaporware" av Finarvas om jag minns korrekt, dvs något som annoserars ut tidigt men sen aldrig dyker upp. Siktet var inställt på nationaldagar, midsommarafton osv men gick aldrig som vi hoppats. Plöstligt en dag var det klart för release, förberedelserna var rätt bra förutom de mentala och firandet. En flaska skumpa hade jag tänkt inhandla och fira med men blev nästan överrumplad över hur fort det gick. Vår målsättning på en skyttegrupp hade vi överträffat flera gånger, när vi räknade ihop och började skriva pressmeddelandet blev det nästan en "chock". Över 250 soldater, 5 mjuka hjulfordon, 10 pansarfordon och 9 olika flygande farkoster (flygplan och helikoptrar). Dessa fordon fanns även i olika versioner för t ex vinter. Vänskap, arbete och rutiner, nu var det över. En tung sten av förpliktser lättade, under hela gymnasiet hade SFP varit det som skulle utvecklas och mina studier flöt på ungefär lika bra som Titanic. Hela kvällen hade jag en kick som bäst kan beskrivas som adrenalin rush, positiv stress. Saknaden av att ändra, skapa något kom dock väldigt fort. Lyckligtvis började vi släppa patcher varje fredag vilket gjorde att vi endast fixade saker. Arbetsbördan var ganska låg men beroendet av att få pilla lite kod, texturer och tänka, knåpa blev tillfredsstället. Vi hade gjort ett bra jobb, vi hade fått bra bemötande av folk. Enda som var tråkigt var att inte så många bidrog fortsätta göra SFP större som vi hade hoppats på. Något jag personligen kom över men däremot kändes det inte rätt att Försvaret använde våra saker utan vi fick något tillbaka än äran. Tänk om vi kunde sälja något till försvaret, då kunde alla dessa år av extremt nörderi gå från en belastning till en tillgång på en framtida arbetsinterjuv. Jag började nätverka och fick ihop tillslut en affär via Boheima Interactive, tyvärr var det här en av dom tråkigare perioderna under hela utvecklingen och för vara ärlig var kvaliteten inte så hög som man kunde hoppats. Avtal om inte tala om arbetet skulle skrivas på och även om vi kunde prata om mycket satte vi själva en noll gräns för undvika att klampa över någon dag. Detta gjorde att vi aldrig fick någon feedback från fans som såg våra bilder, feedbacken från Australien uteblev och flera missar gjordes då dom det var brist på kommunikation. Betalningen skulle ske i efterhand och var allmänt mycket strul.
Det viktigaste är dock att det blev av och vi lyckades, vi som gjorde det var Mattias, Jonas och jag. Thomas tackade nej till inbjudan och sa att skulle inte vara så mycket för honom att göra, något som visade sig rätt när BIA ville göra all kodning själva tillslut. Jag fick även chansen att besöka två mässor, en i Stockholm och en i Paris. Operation Flashpoint hade många år på nacken och Armed Assault som var uppföljare släpptes, först i Tjeckien och Tyskland och SFP4 började bli omodernt. Jag skaffade en tysk utvärderingsversion och en snabb import av SFP4 modeller genomfördes men insåg att det var alldels för mycket arbete för att konventera in SFP4 och det hela dog i princip.
Tiden gick lite och rätt som det är så är SFP5 projektet igång. Det roliga är hur se hur nya människor börjar där vi började, med försöka få in en pryl och vara nöjd med det. Hoppas blir det lite nya förmågor. Kärnan har börjat tacka för sig, Jonas ägnar mer tid åt studier, flickor, gym och livet. Mattias kan likt mig inte hålla fingrarna borta från att spotta ur sig något och bidrar med modeller men inte alls på samma nivå.Thomas har även han hittat tillbaka lite till SFP 5 och nosar lite på kodningen. Jag själv försöker avvekla mina sysslor mer och mer men drivkraften att skapa något är stor och att gå från idé till verklighet är roligt. Cirka 7 år tillsammans, inte bara som vänner utan även som kollegor är inte dåligt för ett gäng mellan 25-23 år och drivit ett projekt till en affärsuppgörelse mellan ett australienskt företag och Sveriges försvarsmakt samt haft hundratals personer som spelat med våra modeller. Framtiden då? Skall jag inte nämna något om den, visioner och tankar. Näh, Jag har nog skrivit tillräckligt mycket för alla skall tröttna men alla som känner mig vet att jag älskar att tala så uppskatta när jag blir tyst. |
Kommentarer
Skriv en kommentar
Du måste logga in för att skriva en kommentar.
den 2009-01-04 21:14
den 2009-01-08 18:41