"Stalker: Shadow of Chernobyl"
"Stalker" är gediget och omsorgsfullt gjort om det havererade kärnkraftsverket Tjernobyl. Verklighetstroget, men mystiken finns kvar.


På morgonen den 28 april 1986 larmade kärnkraftverket vid Forsmark om förbryllande höjda värden av radioaktivitet. Under dagen tillkom mätningar från fler skandinaviska mätstationer. Meteorologer och strålskyddsexperter räknade ut att nedfallet måste komma från Sovjetunionen.

Först på kvällen slutade de sovjetiska myndigheterna att förneka och berättade att kärnkraftverket i Tjernobyl råkat ut för ett haveri, att många hade dött samt att zonen höll på att evakueras.

År 2012 är zonen fortfarande evakuerad. Rykten om märkliga fenomen och värdefulla artefakter har lockat lycksökare till det ödelagda området. De kallas för stalkers.

I juninumret av den amerikanska tidskriften Games for Windows, för en av redaktörerna, Shawn Elliott, ett intressant resonemang när han recenserar det ukrainskutvecklade spelet "Stalker". Han medger att "Stalker" i och för sig inte är det första actionspelet som utgår ifrån att dess publik är intelligent, men påpekar att denna attityd blir alltmer sällsynt. Publiken har helt enkelt växt, med påföljd att producenterna dummar till spelen för att alla skall kunna hänga med.

Hur kommer det sig då att "Stalker" inte rättar in sig i dumskallefållan? Elliott har några retoriska förslag. Det kan vara tidsspannet mellan 2001, när spelet första gången annonserades, och i dag. Det kan vara så att "Stalker" av ekonomiska skäl inte testats på lindrigt begåvade 15-åringar innan det släpptes. Det kan vara det kulturella avståndet mellan Kiev och Los Angeles som gör skillnaden. Är det, med andra ord, helt enkelt så att "Stalker" liknar en del amerikanska actionspel som gjordes innan "alla" blev en fokusgrupp?

Helt klart är det så. GSC Game Worlds "Stalker" får senare tids actionspel - som "Doom 3" och "Halo 2" - att te sig som snygga småskoleövningar där spelaren knuffas fram längs en snitslad bana. I "Stalker" vaknar man upp till en fientlig, karg värld av fraktioner och mutanter. Minnesförlust förstås, och ett namn på någon man måste ta livet av.

Redan atmosfären i inledningens basläger för stalkers får mig att tappa andan. Det är förfallet, snålblåsten i buskarna och mellan de tomma rucklen, bilvraken och ljudet av en gitarr och ryska röster runt lägerelden. När jag har fått mitt första uppdrag och går i väg längs den leriga vägen, sveper en militärhelikopter förbi ovanför mig. Min radio fångar upp deras. Ryska där också, så det ger mig inget, och jag hukar inne i vägkantens snår tills helikoptern sveper vidare. Militären gillar inte stalkers.

Allting är så gediget och omsorgsfullt gjort i det här spelet. Även sådant som i andra spel bara är tomma kulisser, är här "äkta" och går att beträda och använda.

Och hela tiden tickar geigermätaren.

Nu är "Stalker" inget unikt ukrainskt koncept, även om amerikanska spelkritiker kanske tror det och utvecklarna vill ge sken av det. Jag kan inte hitta några omnämnanden av vare sig bröderna Strugatskij eller Andrej Tarkovskij. Det var de förra som gav ut sciencefictionromanen "Picknick vid vägkanten" 1972 och den senare som tolkade romanen i filmen "Stalker" 1979. Spelets estetik och grundton är helt klart hämtad från Tarkovskijs febrigt postapokalyptiska film: den namnlösa huvudperson som man spelar liknar till utseendet filmens rakade titelgestalt.

Vad GSC har lagt till är verkligheten. Det havererade kärnkraftverket, spökstaden Pripjat, den hukande stäppen. Bröderna Strugatskijs roman hade en utomjordisk förklaring till zonen och de anomalier som uppträdde där. Tarkovskij plockade bort den förklaringen i sin film och ersatte den med mystik och metafysik. Spelet "Stalker" lägger åter till en förklaring, men denna gång en konkret och dokumentär sådan.

Fast mystiken är bibehållen. Den och känslan av paranoia.

Om man är det minsta intresserad av datorspel som berättarform måste man spela "Stalker".

Jonas Thente