"Den sista linjen vid Bottenviken"

Året är 1990. Kalla krigets sista suck fyller luften, men i skärgården längs Sveriges östra kust är det inte mycket som tyder på en världspolitisk avspänning. Vid ett ensligt kustartilleribatteri på en liten klippö utanför Haparanda håller en tropp värnpliktiga sin vakt. För dem är tjänstgöringen ett tillfälle för gemenskap, disciplin – och lite nostalgisk glädje över musiken från sina ungdomsår.

En stilla kväll
Det är sent i oktober, och den isande vinden från Bottenviken biter i kinderna. Men inne i befälets lilla radiobås sprakar det av liv. Någon har smugglat in en kassettbandspelare, och tonerna av "Take On Me" av A-ha fyller bunkern. Troppen sitter samlade, skrattar och sjunger med. Plutonchefen, en ung fänrik med glimten i ögat, har för en gångs skull släppt på disciplinen. Det är en skön kväll.

Men allt förändras med ett radioanrop.
"Klarställ stridsstationer."

Troppen bemannar sina stridsställningar.
Plötsligt ser de det – en mörk siluett vid horisonten. Flera. Sovjetiska örlogsfartyg rör sig målmedvetet mot svenskt vatten. Radarn bekräftar: det är en del av Östersjöflottan. Ingen tvekan längre – en invasion är på gång.

Musiken tystnar abrupt. Paniken pyr hos några av de värnpliktiga, men chefen samlar dem med en kort, kraftfull order:
"Vi håller linjen. Vi är kustartilleriet. Ingen kommer förbi."

Artilleripjäserna börjar mullra, och kulregnet från de sovjetiska landstigningstrupperna svarar. Troppen, som bara dagar innan gnällt över att putsa sina gevär, står nu tappert i försvaret. Eldsflammor lyser upp klippön när den första sovjetiska landstigningsbåten sprängs av en välplacerad mina. Men fler kommer. De är många. För varje kula, varje artillerisalva, ger de svenska soldaterna sitt yttersta.

En av grabbarna, Leif, som älskat att imitera Elvis, hinner under ett kort lugn i striden sätta på kassettbandspelaren igen. "Livin’ on a Prayer" med Bon Jovi dånar genom högtalarna. Troppen vrålar med i refrängen medan de fortsätter att skjuta.

När gryningen kommer är ön stilla. Rök stiger från vrakdelar längs stranden. Kommunisterna har slagits tillbaka – men till ett fruktansvärt pris. De överlevande sitter tysta, utmattade, och stirrar ut över havet. Leif reser sig till sist, knäpper av kassetten och säger med ett matt leende:
"Jag sa ju att Bon Jovi kunde vinna krig."

Det är deras sista kväll på ön. Hjältedåden kommer aldrig att nå några tidningsrubriker – men för de som var där, för de som stod vid Sveriges sista linje, är det en natt de aldrig kommer att glömma.